Assassin’s Creed serien har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Den hade en tuff start med ett första spel som gav mycket lovande idéer, men tenderade att välta häckarna i loppet. Sen dök tvåan upp och dessa idéer fick frodas så som de var menade. Sedan dess har vi haft ”expansioner” som hållit oss medvetna om serien medan trean varit i verkstan.

Så med flera år av arbete medan Brotherhood och Revelations hållit oss distraherade, har Ubisoft nått sitt mål med trilogins avslutning?

$\"\"$

Alla som spelat mer än ett spel i serien vet att Ubisoft inte ändrar sitt grundläggande format. Du har din vitklädda lönnmördare, en historisk era med skymundan konflikter mellan tempelriddarna och lönnmördarna, och du har en arsenal med skarpa objekt att köra in i folks luftstrupar från höstackar, hustak, brunnar, vad du än önskar.

För de som aldrig spelat Assassin’s Creed spel förr så är spelet väldigt mycket i stil med GTA och andra sandbox spel men placerat i varierande historiska epoker. Du har en öppen värld med tillgängliga uppdrag, en del för storyn och extremt många sidouppdrag. Poängen med alla uppdrag är oftast rätt enkla att förstå. Det vanligaste: Du får en måltavla, hittar rätt position och dödar honom på valfritt sätt utan att någon ser, eller om du gillar en publik, springer fram och hugga honom med din oerhört modeenliga yxa. Det finns också en variation av andra uppdrag såsom att skydda karaktärer eller platser, tjuvlyssna på fienders konversationer, länsa människors fickor, osv.

Som tidigare i spelen centreras allt kring Desmond, en vardaglig kopia av Adam Sandler slängd in i lönnmördarlivsstilen och tvingad att återuppleva minnena av sina förfäder för att hitta objekt från en gammal supermänsklig civilisation.
Vår historiska skipare av rättvisa denna gång är Connor Haytham, son till en infödingskvinna och en tempelriddargeneral från England. Fylld med ilska över förstörelsen av hans hemby som barn söker han hämnd på de som orsakade det, med hans far som en av gärningsmännen. För att skydda sitt folk och ta hämnd blir han en lönnmördare.

Det mest intressanta för mig med Assassin’s Creed spelen är de historiska platserna de sätts i. Första spelet hade Saudi-Arabien under det tredje korstågets era, tvåan hade Italien under sin sprudlande period i renässansen. I detta spel har vi den amerikanska revolutionen, oförnekligt en av de viktigaste händelserna i västerländsk historia. Självklart finns det mycket då att utforska i denna epok. Det finns skrivandet av självständighetsförklaringen, det finns det ökända Boston Tea Party, och…ehm…vänta en stund, jag ska hämta en historiebok, jag är inte så påläst.

$\"\"$

Här dök tyvärr mitt första problem upp. Jag är inte en att säga att den amerikanska revolutionen inte var spännande och bejakande. Men här ligger problemet med Assassin’s Creeds sätt att visa det. Spelet ligger på ett begränsat antal timmar. På denna tid finns kanske någon timmes värde av sekvenser där vi får förklaringar på händelserna, varav majoriteten är centrerade kring Connor. För många som inte läste historieböckerna utan och innan kan detta bli förvirrande och framförallt frustrerande. Vi är förväntade att komma ihåg varje konversation karaktärerna har, samt förstå varför konflikterna sker och vilka det är vi slåss mot. Detta var det jag fann extremt svårt. Efter bara några timmar av revolutionerande så hade jag helt glömt vems sida jag var på, vad jag slogs för och vem det var som blödde oförskämt på min skrud. För någon som aldrig läste mycket detaljer om revolutionen i skolan kändes berättelsen som att kolla på en film i framspolning med avbrott ibland där vi får se människor prata politik som man inte förstår. Referenser till stora händelser i revolutionen slängs in som om vi ska peka på skärmen och säga ”Åh, jag kan det där!”, men det är sällan man faktiskt får den känslan.

Jag antar att detta inte var i fokus för att ge plats för Connors hämnd mot de som förstörde hans liv, samt föra oss vidare i berättelsen om Desmonds sökande efter The Pieces Of Eden. Detta skulle jag förlåta Ubisoft för om det inte var så att allt Connor har som gör honom intressant är kläderna han bär.
Ezio Auditore Da Firenze var en man med ett oerhört jobbigt namn, men han var också en hetsporre med stark övertygelse och en rik personlighet. Han utlovade hämnd mot de som mördade hans familj, och med åren utvecklades till en vis man som förstod att han behövdes för större syften i kampen mot korruptionen som tempelriddarna satt över världen. Detta var en karaktär som verkligen gav spelet spänning. Man kände hans ilska, hans målsättningar och det förstärkte vår vilja att… sticka knivar i folk, antar jag.

I Connors fall känns det som Ubisoft ville få fram denna känsla igen, men glömt bort vad det var som gjorde Ezio så intressant. Han må vara benägen för hämnd, men Connors inre konflikter när bemött med minsta kontrovers känns extremt naiva. Han är förvirrad, omedveten om situationen omkring honom och bara följer vad nästa person säger till honom. (Så med andra ord en bra analogi för spelaren.) Varje gång folk pratade om grundläggande saker om världssituationer och politik kändes det som man hade Nalle Puh mitt i konversationen som sa ”Men varför kan vi inte alla dela och vara snälla?”

Med den extremt hoppiga tidslinjen blev det också svårare och svårare att hänga med i inte bara historian, men också Connors händelser. Vi förväntades komma ihåg namnen på alla involverade i tempelriddarnas synder, men med alla dessa långa brittiska namn tappade man grepp om vem som gjort vad. Det som fick Ezios berättelse att funka var att mellan tidshoppen låg det mesta rätt lugnt till och vi hoppade in varje gång något exalterande eller viktigt hände med bara några få grundläggande måltavlor. Nu slängs vi in mitt i krigstid och det händer saker hela tiden.

Storyn utanför med Desmond känns också rätt minimal och påskyndat skriven, något som blivit mer och mer uppenbart med varje spel. Allting skrek av ”deus ex machina”, dvs. att fenomen helt onämnda tidigare sätts in i storyn för att lösa alla problem.

$\"\"$

Okej, nu tar vi ett stort andetag. Dags att prata om där spelaren kommer in.

Något som jag alltid känt skulle funka för Assassin’s Creed vore att ta mer inspiration från Hitman, eller Splinter Cell, eller annan valfri stealth-serie. I världen som Ubisoft skapat finns det så mycket utrymme för att verkligen testa sina förmågor i att smälta in i bakgrunden och klara sig osedd genom hela uppdrag. Detta är något som ibland blir presenterat i uppdragen, antingen som obligatoriska mål eller valfria mål, men de klarar tyvärr inte riktigt av det.

Om det var något jag alltid försökte var det att göra sekundärmålen där man skulle klara sig igenom ett uppdrag utan att bli sedd eller med oerhört precis akrobatik. Detta var något jag av och till lyckades med, men Ubisoft misslyckades ofta med att få det att fungera. Många gånger då man skulle försöka smyga runt på ett område så fick man inga indikationer om var alla vakter fanns och sättet att klara uppdraget var ofta rätt otydligt, så ofta gav jag upp och plockade fram min yxa i ren frustration. Vilket är en väldig skam, för de uppdrag där jag faktiskt kunde klara mig oupptäckt var bland det roligaste i spelet. Något att tänka på, Ubisoft: Det är skillnad på att öka svårigheten och bara göra spelet opraktiskt för spelaren.

Stridssystemet i spelet har alltid varit oerhört bra sedan tvåan, och de har gjort inget annat än förbättra det varje gång. Många kan säga att det känns för automatiskt och enkelt, men jag älskade alltid elegansen i systemet de utvecklat. I detta spel flyter allt ihop om man gör rätt och mördandet blir som en koreograferad dans.

Den andra sidan av myntet för Assassin’s Creed är klättrandet. Detta är det som verkligen gör serien till det den är, och det är här jag ger mina applåder till serien. Ubisoft är nog de enda som lyckats göra spel där akrobatiken fungerar så väl som här. Den är inte perfekt, givetvis, men när det kommer omkring så är detta det jag suktar efter mest i spelet. Inte förvånande dock från skaparna av Mirror’s Edge.

Den enda skammen här är att USA:s städer är dels väldigt monotona i design vilket gjorde mig vilsen konstant, och designen ger inte mycket spelrum för den akrobatik man vill ha. Det var extremt mycket hype över att man kunde klättra i träd och så, men det kändes aldrig som det var den bästa vägen i spelet när det fanns en perfekt stig, och det är långt ifrån lika effektivt som byggnaderna. Jag hamnade ofta i önskedrömmar om att vara i Italien igen.

$\"\"$
Många kan säga att jag jämför detta spel för mycket med Assassin’s Creed II som jag uppenbart satt på en piedestal. Det stämmer att jag inte döljer min kärlek för det spelet, men jag kritiserar detta spel för att jag ville att det skulle bli så perfekt som tvåan var nära på att bli. Tyvärr är inte detta fall nu. I utbyte mot felen i de tidigare spelen fick Ubisoft nya problem, och storyn känns som den var påskyndad i slutet av produktionen.

Men jag kanske inte ska döma spelet för vad det är i jämförelse med sina överlägsna syskon. För vad det står som enskilt är Assassin’s Creed III ett kul spel som håller länge nog för att du ska spela igenom storyn, och om du känner att du vill döda lite tid finns det en hel del sidouppdrag att göra med små mini-spel. (Rekommenderar varmt skeppsstriderna.) Om du är ett fan av serien och berättelsen så kommer du tyvärr bli lite besviken om du gillade de äldre spelen. Det är inte slutspurten man hoppats på till en sådan spelserie, men det får duga.

Assassins Creed 3